Tolv personer träffades en decemberdag 2013 för att få svar på hur utvecklingen inom familjevården för vuxna sett ut sedan familjevårdsutredningens betänkande ”Det förstärkta familjehemmet” lades fram (Ds S 1981:17 lades 1981).
Frågeställningar inför seminariet var:
– Har Familjevården för vuxna förändras under de senaste 30 åren?
– Hur ser förutsättningarna ut idag?
– Hur kan vårdformen utvecklas?
RFF hade bjudit in personer med lång erfarenhet av familjevård för vuxna för att belysa frågeställningarna. Åke Setréus tidigare på Socialstyrelsen, Göran Johanson forskare, Alf Andersson Kriminalvården samt Jenny Jakobsson och Tarja-Liisa Leiniö från Statens Institutionsstyrelse, SiS. Först ut plan var Åke Setréus, som var delaktig när familjevården för vuxna växte fram genom att man utifrån familjevårdsutredningens idé om förstärkt stöd för familjehemmen utvecklade verksamheter/stiftelser, som var knutna till kommunerna och länen. En av de allra första stiftelserna var Stiftelsen Smålandsgårdar, som fortfarande finns kvar. Övriga aktörer var landstingen, Krimi-nalvården, LRF, RFHL, försäkringsbolag med flera aktörer. Även om det var ett uppdrag till Socialstyrelsen, så blev det inte ett prioriterat område för dem, utan man släppte frågan till Rikskommittéen för Förstärkt Familjehemsvård och RFF hade bildats. (Namnet ändrades 2001 till Riksförbundet för Förstärkt Familjehemsvård). Åke har följt utvecklingen av den vuxna familjehemsvården under lång tid eftersom han först arbetat på barnbyn SKÅ, arbetat aktivt med frågorna inom olika verksamheter, bla a Södertälje kommun för att sedan arbeta på Socialstyrelsens missbruksenhet parallellt med att han var verksam på ECAD (städer mot narkotika) och med frivilligt arbete inom bl a KRIS. Hans erfarenhet är att familjevård för missbrukare är en suverän vårdform särskilt om den inleds med en viss tid i slutenvård, Från början var vårdformen ”vildvuxen” utan teoretisk anknytning, men allteftersom har man utvecklat en teoretisk grund utifrån vetenskaplig forskning. Familje-vården är mer intensiv än institutionsvården eftersom man har kontakt med den placerade dygnet runt och således mer tid att påverka den enskilda personen. Men det beror också på klientens behov vilken vård som är mest effektiv. Familjevården är en totalt behandlande miljö där ”behandlarna” = familjen inte är speciellt utbildade utan ”vanliga” familjer med ett viktigt nätverk. Man kan lägga till exv terapier, men det anser Åke inte behövs speciellt ofta. Familjemiljön är läkande nog. Ofta finns det ”hyggliga skäl” och orsaker att missbruka som exv tidiga separationer och svaga uppväxtmiljöer. Ibland behövs naturligtvis kontakt med psykvården, men inte så ofta som man tror. Däremot poängterar han familjehemmens behov av stöd i arbetet.
Det finns få studier kring missbruksvården av vuxna. Björling Oscarsson har gjort en ”Beskrivning av klienter i Narkomanvård”, BAK, Stockholms Universitet. I Sverige är det framförallt Maria Ungdom i Stockholm som Åke lyfter fram som ett mycket bra exempel på gediget arbete med goda resultat och där man också är uthållig i arbetet. Möjlighet att få adekvat vård över längre tid, möjlighet att till en början ha ”tvångsvård” eller vara avskild från tidigare kontakter, uthållighet från vårdgivarna och med möjlighet att återkomma efter återfall tror Åke är det som behövs för en framgångsrik missbruksvård.
För att belysa sin inställning om hur en effektiv och god missburksvård ska bedrivas får vi se en film från vårdkollektivet S:t Patriano i Italien. Han rekommenderar varmt ett besök hos dem.
Göran Johansson, docent i socialantropologi och tidigare verksam vid Sköndalsinstitutets
forskningsavdelning berättade bland annat om sin forskningsrapport ”Bete sig normalt”. Den utredningen gjorde han på uppdrag Statens Institutionsstyrelsen, SiS. Tidigare har han skrivit en rapport om LP-stiftelsens verksamhet på Åsbrohemmet och gjort en studie av förhållandet behandlare-klient på Hornö. ”I ”Bete sig normalt” har han bland annat tittat på verksamheten vid CREDO och Stiftelsen Bergslagsgårdar.”
Göran har inte praktisk erfarenhet av att arbeta med missbrukare utan har tittat på missbruksvården ur en teoretisk synvinkel. Han vill kalla teorierna – idéer om att försöka förstå sig på. Det är svårt att vara professionell i förhållande till den som ska förändras. Det är skillnad mellan missbruksvård på institution och i familjehem. I familjehemmet det blir inte lika hårda krav eller lika statiskt som på en institution. Klienten har svårare att säga nej till den normala tillvaron, som en hel familj omfattar.
Göran har sett en tendens till att vanliga familjer utbildar sig till behandlare. Behandling är något mer än utbildning. Behandlarens personlighet spelar stor roll. En fundering som Göran har är om det vore lika bra att utbilda klienten direkt i stället eller åtminstone tillsammans med familjen. Däremot anser Göran att förstärkt familjevård är en alldeles utmärkt vårdform. Men familjen klarar sig inte utan att få hjälp genom handledning. Det kan lätt bli att hela familjen gungar när det sker en placering i familjen.
God familjevård för vuxna kännetecknas av
*lång tid i behandling = 1-1½ år
*familjer som är utbildade i missbrukets mekanismer
*bra matchning
*delaktighet – inga dolda agendor med i planeringen
*sysselsättning – känslan av att man är en i gänget är mycket viktig. Man förstår jargonger på ”däckfirman”. Det är ”raka puckar” i kommunikationen på arbetet. Man är vem som helst.
*middagsbord – alla är med, man är vem som helst
*fiktiv släkting- familjens roll blir en fiktiv släktings roll
*täta besök-närverket kommer ofta på besök till den placerade
*övergångsritualer – en tvångsvårdsvistelse i sig kan liknas vid en övergångsritual, men att den förfelas genom att klienten ofta tvingas tillbaka till samma situation som före omhändertagandet. Enligt övergångsritualens ”regler” ska klienten komma ut till en helt annorlunda situation, med t ex arbete, bostad, gemenskap och, inte minst, social kontroll (”Vårdkedjan”, som jag inte närmare känner till, är nog tänkt i samma riktning.)
*vårdkedjan – framtidstro – du är någon annan när du går ut än när du kom. Chans till jobb, bostad socialt kontaktnät.
Göran tror att familjevård för vuxna missbrukare är en viktig del av vårdutbudet, som behöver utvecklas vidare. Framförallt måste klienten själv vara med på vårdformen. Ibland kan det behövas komplement med ”tvångsvård”, särskilt i början av an vårdvistelse.
Näste föreläsare var Alf Andersson, Nationell samordnare och upphandlingsansvarig för köpt vård och behandling inom Kriminalvården.
För några år sedan drabbades kriminalvården av ett antal skandaler där utförare av familjevård vid vårdvistelse inte utförde arbetet som avtalat var. Det har gjort att Kriminalvården som myndighet har funderat mycket på hur en god familjevård skall vara uppbyggd och har sedan dess utvecklat sina kriterier för familjevård. Som myndighet upphandlar man all familjevård av externa aktörer, familjevårdsenheter/företag men inte av kommuner. I anbudshandlingarna som hör till en upphandling finns tydliga krav och kriterier, som måste uppfyllas av den som får ett anbud.
I dessa kriterier ingår bland annat:
1 placering per familj
2 vuxna personer över 25 år ska finnas i familjehemmet
Man kan ej vara ensamstående och ta mot en placering
1 vuxen ska finnas hemma hela tiden när klienten är hemma – säkerhetsaspekt
Boendet för den placerade ska finnas i direkt anknytning till familjehemmets boende.
Familjevårdsenheten ska göra ett besök i veckan hos familjen
Familjehemskonsulenten ska ha handledarutbildning
Det finns tre nivåer för insatser:
Placering med psykosocialt stöd
Placering enligt ovan kompletterat med Behandling i form av programverksamhet eller terapi. Placering enligt ovanstående två kompletterat med medicinsk kompetens.
Alf lovade att skicka över powerpoint på upphandlingskriterierna, som vi kan lägga ut på hemsidan.
Antal vårdvistelseplaceringar har minskat de senaste åren, men Alf tror att det kommer att vända när vårdformen blir tydligare.
Jenny Jakobsson och Tarja-Liisa Leiniö gick igenom LVM-lagstiftningen i förhållande till familjevård för vuxna och LVU resp. LSU för ungdomar till och med 21 år.
SiS köpta familjehemsvård begränsar sig till familjehem, som är knutna till utslussning från LSU-vård på institution och som gäller ungdomar 15-21 år. SiS har bara använts sig av sådan familjevård i ett par fall. I övrigt bedriver SiS så kallad Multi Treatment Foster Care (MTFC), en evidensbaserad metod med intensivt stöd där även den biologiska familjen är medverkande.
I andra fall när klienter(vuxna) eller ungdomar ska vidare från SiS institutioner är det kommunerna, som är ansvariga för placering på ett HVB eller i familjehem. För unga är det mest HVB, som gäller och för vuxna, familjevård eller eget boende med föreskrifter.
Den senaste statistiken visar att ungefär 10 % (500 personer) av dem som placeras enl § 27 LVM valde familjevård och av dem fullföljde 10 % vårdvistelsen. I sådana ärenden släpper SiS klienterna och det är socialtjänsten som fortsätter att ta ansvar.
SiS kommer att titta med på kraven på familjevården, men det finns inga planer i nuläget att utveckla det i någon stor utsträckning.
Vilka krav som SiS respektive socialnämnden ska ställa på familjer som tar emot placeringar enligt LSU håller på att utredas. Vid placeringar enligt LSU måste en riskbedömning göras eftersom man är dömd för ett brott.
SiS gör regelbundet utvärderingar av vården bland annat genom inskrivnings och utskrivnings-intervjuer. Dessa säger ingenting om familjehemsvården eftersom sådana placeringar görs efter utskrivning från SiS och är kommunernas ansvar.
Vårdkedjan – ett kontrakt för livet – var ett bra exempel på samarbetsformer och utvecklingsmöjligheter för alla aktörer inom familjevården.
Hur går vi vidare?
RFF:s arbetsgrupp för vuxenvård, med Maria Magnusson som ansvarig, kommer att fortsätta ha kontakt med representanter för Socialstyrelsen, Kriminalvården, Statens Institutionsstyrelse för fortsatt diskussion.
SKL och IVO kommer också att inbjudas. Förslag är att bjuda in Annelie Gärdeland.
Suzanne Julin förslår att vi tar kontakt med universiteten för att intressera dem för forskning om familjevård för vuxna.
Alf Andersson aviserar forskningsinsatser inom kriminalvården kring kontraktsvård-vårdvistelse och avbrott.
Christine Dahl Elfver, Skyddsvärnet, föreslår att RFF utvecklar ett kvalitetsdokument för att mäta lyckade placeringar.
Presentationen som användes under dagen hittar du här.
Deltagare
Francesca Hiselius, Nåjden
Christine Dahl Elfver, Skyddsvärnet
Johan Pyrell, Smålandsgårdar- RFF:s styrelse
Britta Schölin, BS Konsultation
Suzanne Julin, RFF:s styrelse
Roland Oscarsson, Familjehemmens Riksförbund – RFF:s styrelse
Anders Schölin, politiker, Socialnämnden Kumla
Åke Setréus, fd avd direktör Socialstyrelsen,
Göran Johanson, forskare,
Alf Andersson, Kriminalvården
Jenny Jakobsson, SiS , Statens Institutions Styrelse
Tarja-Liisa Leiniö ,SiS